Vad får det lov att vara

Vad får det lov att vara

Följ med på besök till en riktig lanthandel guidad av Britta Blandford, växte i miljön. Britta föddes 1914 och var dotter till Ellen och Richard Blandford som ägde lanthandeln i Fjärestad. Den levande berättelsen följde med när Ellens klänning och fotografier skänktes till Helsingborgs museers samling.

Byn kring kyrkan kallades ibland Nedanbyn och den delen av Fjärestad som låg vid landsvägen Mörarp – Vallåkra och österut kallades Ovanbyn. I Ovanbyn, Fjerrestads socken låg Kronoskatte Rusthållshemmanet 5/32 Mantal No 7, en gammal korsvirkesgård som ägdes av min farfar lantbrukaren Nils Svensson och hans hustru Anna Persdotter Svensson, som i slutet av 1800-talet var jordemoder i Fjerrestads socken.

Nils och Anna Svenssons äldste son Sven Richard Nilsson (min far) gick tidigt till sjöss. De fyra andra barnen greps av amerikafebern och for till landet i väster. Ingen av barnen var intresserade av att överta gården.

När Nils och Anna sålde sin gård år 1908, avsöndrades en som benämndes ”Svenstorp”. På denna tomt blev affärshuset byggt. Farmor och farfar drev affären i 10-12 år. Farfar dog 1914. En tid därefter arrenderade farmor ut affären till två systrar, fröknarna Andersson.

Sven Richard Nilsson tog styrmansexamen 1903 och sjökaptensexamen år 1904 vid navigationsskolan i Malmö. År 1905 antog han släktnamnet Blandford efter det Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län bifallit hans ansökan.

Eftersom Sven Richard Blandford drabbats av ögonfel, och kraven på normal syn till sjöss skärptes efter första världskrigets slut, tog han på eget initiativ avsked från sin tjänst på s/s Marie från Helsingborg. Nu gällde det att finna en reträttplats. Det blev farmors affär som Richard och Ellen Blandford övertog år 1920.

Norra delen av huset bestod av själva affärslokalen samt lagerrum. Även vinden tjänstgjorde som lagerutrymme. Södra delen av huset var familjens bostad. Man gick in genom verandan, där fanns en dörr till vänster med en klocka, som ringde pling, pling, när någon gick in i affären. Den högra dörren i verandan ledde in till bostaden.

En speceri- och diverseaffär på landet innehöll så mycket: knappnålar och synålar, livsmedel, tyger, hammare och spik, redskap och tjuder, snus och tobak, kort och pappersvaror, choklad och karameller, kryddor, glas och porslin m.m. Blandade dofter fyllde butiken.

Någon mjölk såldes inte, men margarin, smör och ost. Mjölk fick folk köpa på gårdarna. Någon kyldisk fanns ej i affären.

Varor kom med godståg till Gantofta eller Vallåkra järnvägsstation. Far skaffade en bil med lastflak och det gick bra att forsla hem sakerna på den. Men innan bilen fanns, fick man hämta med hästskjuts eller också bad man mjölkkuskarna Kristiansson från Bårslövs Wed och Roos från Frillestad att ta hem en och annan bitsockerlåda eller margarinlåda. Mjölkkuskarna tog även smöret från Vallåkra mejeri. Så fick kuskarna en extra peng och blev bjudna på frukost och kaffe.

På affärsdisken stod ställningen med vita pappersrullar i tre olika bredder. Av den minsta rullen gjorde man strutar till karameller och snus. Man fick träna länge innan man kunde göra hållbara strutar. På disken stod också vågen och vikterna samt den handdrivna kaffekvarnen. Senare kom en elektrisk kaffekvarn. Jag minns inte vilket år det elektriska ljuset kom till byn, men det var en stor upplevelse. Kaffet såldes i lösvikt och det var alltid nymalet. Det fanns tre sorter: det bästa, mellansorten och det billigaste till respektive 3 kr, 2 kr och 1,50 kr per kilo (omkring 1930). Låga skyltlådor med glaslock innehållande hårband, bårder, spetsar och brodyrer, stod också på disken där även kassaapparaten var uppställd. Den ringde gällt när man vevade på den och kassalådan flög ut. I taket hängde en fotogenlampa med en stor, vid vitmålad skärm som spred ett matt kvällsken i boden.

Under disken stod snuskuttingen, en brun papplåda, vaxad inuti, i storlek och form som ett kappemått (5 L). Jästen var förpackad i 1 kg-paket och såldes i lösvikt. På 1920-talet kostade ½ hg jäst 5 öre.

Mjölet kom i stora säckar som tömdes i mjölbingarna ute i lagerrummet. Ovanför mjölbingarna fanns brödskåpet, där man ofta fick byta papper så att brödet ej skulle få ”träsmak”. Bagare Johansson i Norra Vallåkra levererade det mesta brödet, men även Vadensjö-bagaren lämnade bröd till affären. Kaffebröd kom från Carl Perssons bageri i Helsingborg: flätor, wienerbröd och kuvertbröd.

I lagerrummet fanns tunnor med grovt salt och mellansalt, likaså tunnor med salt sill, grönsåpa, brunsåpa och soda. I taket hängde rökt fläsk och rökta korvar. Nere i källaren stod väldiga saltkar med ”grönsaltat” fläsk och på hyllorna låg stora, runda ostar, Stiltonostar.

Så såldes tyg i metervara: blåtyg, lakansväv, flanell, bomullstyg till klänningar och förkläden. Det finaste bomullstyget hette madapolamtyg. Bonddrängar och arbetskarlar köpte blåblusar. De mätte storleken genom att sträcka ut sina armar och samtidigt hålla i blusärmarnas linning.

Man köpte en chokladkaka för sina 25 öre och blandade karameller för 5 eller 10 öre. De blandade karamellerna förvarades i en halvmeterhög bleckburk. Det finaste godiset var teaterkonfekten, marsipanbitar i olika färger och former, som var dyra; man fick sällan smaka dem.

Till julen såldes både torr och blötad fisk. Den senare lutade mor själv i stora baljor och kar ute i brygghuset. Apelsiner, fikon och dadlar kom också till julen. Det var något alldeles särskilt med de första apelsinerna. De fick ej smakas förrän på själva julaftons kväll. Vita pepparkaksgubbar och grisar och mycket söt julgranskonfekt i olika färger hörde också till julgotterna. Vi barn fick hjälpa till med julskyltningen. Jag målade bakgrunden med granar, tomtar, snö och stjärnhimmel. I fönsterkarmen breddes ut vit bomull och glitter och där ställdes ljusstakar, leksaker och julgransprydnader. En särskild hylla i affären gjordes om till en julhylla. På den tiden tyckte man att allt detta var mycket fint.

På julaftons morgon kom Bror Jönsson, brunnsgrävaren och satte ner de två stora enarna på var sin sida om verandatrappan. Marken var ibland hårdfrusen och det fick huggas med järnspett. Framför trappan lades ett fång granris. Så var det julfint ute också och Bror Jönsson bjöds in på julfrukost och kaffe. Affären stängdes ej förrän 19.00 på julaftonskvällen. Det var samma tid vid midsommar, affären öppnades klockan 08.00 och stängdes 19.00.

Kunderna

Första kunden varje morgon var grannen smedmästare Carl Persson, som kom in för att handla morgonöl. Smedjan var en intressant arbetsplats. Ute på smedjebacken, vid landsvägen, stod den stora , runda granitstenen med hål i mitten i vilken vagnshjulen sänktes ned när hjulen skulle ha nya järnbeslag runt om. Det var intressant att se på när smederna med hammare och slägga bearbetade hjulets omkrets. För skolbarnen var det också bra att lära sig vad ässjan och städet verkligen var för något.

Så kom postmannen Lindberg in i affären med brev och tidningar, vilka somliga kunder skulle avhämta i butiken. I unga år hade han tjänat dräng berättades det. Vid en brand på gården hade han räddat djuren men själv fått brännskador i ansiktet och på händerna. Där var huden särskilt tunn och ömtålig. Han cyklade året om i ur och skur med den stora, tunga postväskan och i vinterkylan fick han ha tjocka vantar, mössa med öronlappar och en stor tjock yllehalsduk virad kring hela huvudet för att skydda sitt ömtåliga skinn. Lindberg var gift med Maria. Mor Lindberg, som var barnmorska, hade tagit emot de flesta barnen i byn födda i början av 1900-talet. Efter henne kom barnmorskan fröken Signe Svensson som hyrde nära affären i Bengt Nils hus, hos lärarinnan Petronella Bengtsson. Fröken Svensson brukade vid jul bjuda grannbarnen till sig på kakor, saft och julgotter. Det var smedbarnen, byggmästarbarnen och handlarbarnen.

August Pettersson var byggmästare. I affären hördes ofta hans karakteristiska, bullrande skratt.

Blandfords affär hade kunder från Ovanbyn, Norra Vallåkra, Fjärestads torp och Bårslövs hed. Det var bönder och hantverkare, torpare och statare. Bönderna, som var stora kunder, handlade ofta på kontrabok, där handlaren skrev in varor och priser. Oftast betalades detta varje månad. Statarna från Fjärestads torp var mycket fattiga och handlade ibland på kredit. Några flyttade från Fjärestad utan att ha betalt sina skulder hos handlaren. Det fick passera, där var nästan ingenting att göra. Borta vid ”Fjärestads kors” låg två rödmålade stathus (rödfärgen var tämligen urblekt) med jordgolv. Vägglössen hörde också till standarden. Där bodde barnrika familjer. Deras barn sprang tidigt om våren ”på platt” (barfota). Man hade ej råd att slita på strumpor och skor i onödan. Statarkvinnorna fick gå upp i ottan och börja mjölkningen av korna redan klockan 3.00 om morgonen. Det var inga köpstarka familjer, de allra flesta rättade inköpen efter börsen och var hederliga med att göra rätt för sig. Så väl, att deras arbetsförhållanden, löner och bostäder har förbättrats.

Jag minns gamle, värkbrutne stalldrängen Johannes, som kom för att köpa sina träskor och sitt kaffe. Han föredrog att sova inne hos hästarna i stallet i Fjärestads torp. Där fanns mera värme än i den fuktiga och dragiga bostaden. Även Stensnäs och Vestre gård hade statare, som kom till vår butik.

Lantbrukarfruarna kom med stora ”äggakorgar” och sålde sina ägg till affären. De handlade sedan varor för ”äggapengarna”. En del ägg såldes sedan till våra övriga kunder, men flera familjer hade ju själva höns, så många ägg fick packas i kartonger och sändes till någon äggcentral.

Vid affärsfönstret stod ”ljugarebänken”, där satt ”gubbar och gummor”, original och ”fyllehunnar” och pratade om dagens allehanda, väder och vind och politik både ute och hemma. En av karlarna talade högröstat om den där ”Sursill” (Winston Churchill) vilket visade att man verkligen läste tidningen ordentligt.

Åren under andra världskriget 1939-1945 var besvärliga. Man fick sitta om kvällarna och klippa och klistra kuponger. Det var många kartongkartor som måste redovisas till myndigheterna. Övertidsarbete som aldrig gav någon förtjänst, men som var enformigt och tidskrävande.

På äldre dagar led far av astma. Han hade väl annars tänkt behålla affären ännu ett par år. Men hösten 1945 sålde far och mor affären till lagerchef Börje Fredin och hans hustru Maja Fredin. Det var nog Fredins som sålde affären till nuvarande handlaren Olle Hansson, som gav firman namnet Fjärestads lanthandel. När detta hände vet jag ej.

Landskrona 1/12 1980

Britta Blandford

Headerbild:
Till vänster: Ellen Blandfords klänning som hon bar i början av 1900-talet. I mitten; Ellen och Richard Blandford. Uppe till vänster: Britta Blandford, som växte upp i anslutning till affären, skrev ner sina minnen. Framför Fjärestad lanthandel står Richard och Ellen Blandford med barnen Sven och Britta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *