Min gula rex

Min gula rex

När Annika skänkte sin gamla cykel till Helsingborgs museer bifogade hon en berättelse där hon låter oss följa med hennes och cykelns gemensamma resa.

En resa från den första vingliga turen tills att den åldrade ”vännen” övergavs i cykelstället utanför arbetsplatsen. Genom berättelsen får vi också levande en inblick i hur det var att vara ung på 1980-talet.

I maj 1985 fyllde jag 16 år och skulle äntligen få en ny cykel. Min gamla treväxlade Svalan hade gjort sitt (tja, egentligen var det inget fel på den, men den hade fel färg, bara tre växlar och var helt ”uuute”, tyckte jag). Hade det inte varit för de 3000 kronor som en gammal farbror efterlämnat till min bror och mig hade nog aldrig mina föräldrar fallit till föga och bekostat en ny cykel. Nu blev det en ny cykel, till min stora lycka.

Jag minns faktiskt inte om vi var runt i många cykelaffärer. Jag tror inte det. Däremot minns jag med tydlighet hur jag och mamma gick in i Rex-affären på Furutorpsgatan i Helsingborg.

Det var en alldeles särskild cykel jag ville ha. Den skulle ha minst tio växlar, bockstyre med fin vit lindning, ingen fotbroms, delad ram och helst vara rosa. Detta var mitt under brinnande 80-tal och jag var mitt i tonåren. Att ha det som alla andra hade var livsviktigt. Under denna tid var i princip allting rosa. Ljusrosa och karamellrosa eller möjligen mintgrönt.

Då skulle enligt tonårslogiken även cyklarna vara i dessa färger. För att matcha plastclipsen i öronsnibbarna och skipantsen i jerseytyg.

När vi stod där i butiken, mamma och jag, såg jag direkt ”min” cykel. Den hade allt jag önskat, till och med 12 växlar! Och den var rosa. Bredvid den rosa drömmen stod en likadan, fast gul. Lite åt det ljusgula hållet. I ärlighetens namn tyckte jag bättre om den färgen. Fast jag hamnade naturligtvis i ett fasligt bryderi eftersom jag ju tänkt mig en rosa cykel. Som alla andra hade. Den gula cykeln var några hundralappar billigare än den rosa. Till slut tog jag den och det kändes plötsligt väldigt rätt. Jag kände mig lite som en rebell mot det rosa etablissemanget, lite speciell utan att någon skulle ha något att anmärka på att jag skulle vara ”ute” eller ”mesig” eller helt fel. Tvärtom, min nya gula Rex var hyperinne, superfin och ultra-mega-80-talsrätt!

Till min stora förvåning tyckte mamma att jag skulle cykla hem på den nya cykeln. Av någon anledning hade jag trott att jag först skulle ut och övningscykla innan hon släppte ut mig på gatorna. Det där med bockstyre och ingen fotbroms är ju egentligen livsfarligt för en som inte är van. Cykelhandlaren varnade mig och sa: ”bromsa inte för hårt, då far du rätt över styret”.

Min cykeltur hem gick bra men lite vingligt. Visst hade jag provat andras cyklar tidigare (de rosa) men detta var annorlunda. Lite rädd var jag, men det kunde jag absolut inte erkänna. Jag och min gula Rex blev snabbt bästa vänner. Jag var så stolt över den där den stod i cykelstället utanför Elinebergsskolan och sken som en sol.

Under sommaren det året arbetade jag i affären på Råå Camping. Jag cyklade naturligtvis dit från hemmet på Norra Brunnsvägen 46 i Ramlösa. På vägen var där en lång nedförsbacke från Elinebergsrondellen, via Ramlösarondellen ner till början av Miatorp. En dag när jag kom i full karriär nerför backen, kom det plötsligt en cyklist nerifrån på samma sida (fel sida). Vi brakade ihop så det sjöng om det. Min första tanke var på cykeln! Hur hade det gått med cykeln? Jodå, den såg hel ut. Själv klarade jag mig med ett skrubbsår, så även krockkamraten. Sedan märkte jag att framhjulet fått sig en smäll, och alltsedan dess var det lite skevt. Inte så att det gjorde något, men när jag hade dynamon på hjulet blev det lite av diskolampa. Det blinkade liksom.

Min gula Rex och jag har följts åt genom många år. Den följde med när jag flyttade till min första egna lägenhet på Hjälmshultsgatan 10 och när jag flyttade till min andra lägenhet på Hästmöllegränden 5. Den har bott med mig i Jönköping när jag studerade och följt med tillbaka till Helsingborg och alla de ställen jag bott på sedan; Sadelmakaregatan 3b och 7a, Guldsmedsgatan, Brommagatan 20 och slutligen Krabbegatan 4. Den har varit med om både det ena och det andra.

Otroligt nog har den nästan aldrig gått sönder. Först efter nästan tio år fick jag laga lampan första gången. Växlarna funkade också otroligt länge. De började krångla först efter kanske 12 år, och har man 12 stycken är det inte mycket att bråka om att en och annan slutar funka. Till sist gick de inte att justera längre och de sista två-tre åren hade jag bara två växlar, hög och låg. Eller 12:an och 6:an. Det vande jag mig vid. Handbromsarna har jag däremot lagat åtskilliga gånger. En gång körde jag med bara en fungerande handbroms. I en lång brant nerförsbacke gick också den sönder. Det var en av de mest skräckfyllda turer jag haft på den cykeln! Styret har jag också lindat om några gånger. Med den fina vita lindningen.

Min gula Rex pensionerades ungefär år 2000. Då hade den sista cykelnyckeln brutits av utmattning och jag hade fått bryta upp blocklåset och börja använda en låsvajer istället. Vid det här laget hade också allt som över huvud taget varit superinne med en cykel av denna typen försvunnit, men det brydde jag mig aldrig om. Vi var ett team, min gula Rex och jag. Till slut insåg jag att cykeln förtjänade att få vila. Den blev stående utanför mitt arbete på Fredriksdal under en ganska lång period och under den tiden for den ganska illa och började rosta. Men den fungerar fortfarande och jag är glad att den ska få leva vidare på sitt sätt i museets samlingar. Denna gula trotjänare förtjänar bättre än att slängas i ett buskage av någon förbipasserande lördagsfestprisse och sedan misshandlas och glömmas bort tills någon renhållningsarbetare slänger den i metallåtervinningen.

Min gula Rex har följt mig troget och jag kommer att titta till den då och då, stryka den över sadeln och klappa den på styret. Med den fina vita lindningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *